zouzouna

"Godartade tumörer finns i brösten och livmorden med de är inte farliga då de inte sprider sig" står det på internet. "Jaha" tänker jag när jag läser detta. Det låter ju inte så farligt. Så alla kan vi ha tumörer i oss. Det var ju lugnande. Ofarliga. Bra, bra. Andningen hämtar sig och jag sväljer.

"Godartade tumörer kan dock utvecklas till cancer med tiden" berättar artikeln lite längre ner. "Jävlar, jag visste det" tänker jag och ser ändå samlad ut. Men ändå inte. Du vet när du har gråten i halsen men inte låter den komma ut? Just det, känslan då du kvävs nästan och känner lusten av att skrika blir större och större. "Varför inte låta tårarna komma?" tänker jag. "Vet inte" svarar jag igen. Att konversera med mig själv det är jag nog bäst på men framåt kommer jag inte.

Oktober är bröstcancerns månad. Jag köper varje år ett rosa band och gömmer det någonstans hemma. Ibland två. Jag kan väl bidra till något tänker jag. "I taket lyser stjärnorna" så förlorar en mor sitt barn och en dotter sin mor. I just cancer. Vardagsscenarion som blir till film och det skär i mig. Hur tar man farväl av sin mor? Hur tar man farväl av sin dotter?

Men hon kämpade och dog. Kvinnan i rummet brevid kämpade och levde. Det är så med allt i livet. Men de kämpade. Det blev trötta, bleka, tappade hår och mådde piss. Men de försökte. Och jag vill att man ska försöka. Vad hände med överlevnadsinstinkten?

För tänk om det inte är en godartad tumör? Bara tänk...