Hur ska jag känna?
"Godartade tumörer kan dock utvecklas till cancer med tiden" berättar artikeln lite längre ner. "Jävlar, jag visste det" tänker jag och ser ändå samlad ut. Men ändå inte. Du vet när du har gråten i halsen men inte låter den komma ut? Just det, känslan då du kvävs nästan och känner lusten av att skrika blir större och större. "Varför inte låta tårarna komma?" tänker jag. "Vet inte" svarar jag igen. Att konversera med mig själv det är jag nog bäst på men framåt kommer jag inte.
Oktober är bröstcancerns månad. Jag köper varje år ett rosa band och gömmer det någonstans hemma. Ibland två. Jag kan väl bidra till något tänker jag. "I taket lyser stjärnorna" så förlorar en mor sitt barn och en dotter sin mor. I just cancer. Vardagsscenarion som blir till film och det skär i mig. Hur tar man farväl av sin mor? Hur tar man farväl av sin dotter?
Men hon kämpade och dog. Kvinnan i rummet brevid kämpade och levde. Det är så med allt i livet. Men de kämpade. Det blev trötta, bleka, tappade hår och mådde piss. Men de försökte. Och jag vill att man ska försöka. Vad hände med överlevnadsinstinkten?
För tänk om det inte är en godartad tumör? Bara tänk...
Lagom före jul tankar..
Jag drömmer mig bort till en bättre värld..
En värld där inga barn behöver gå hungriga och där alla har skor på fötterna och taköver huvuddet,, mat i magen och en penna i handen... Jag drömmer mig mot en värld fylld av glada ansikten som lyser under en klar himmel och människor som omfamnar varandra.. En värld full med kärlek och inget annat.. En utopi och en värld som aldrig kommer finnas till..
Klimatmötet i köpenhamn gav inga vidare resultat.. Jag undrar hur mycket pengar som lades ner på det och vad man annars hade kunnat göra för dessa pengar.. Mat till fattiga? kläder, skor och pennor till barn? jag vet inte.. sen är det konstigt.. Hur kan man ställa krav på fattiga länder i Afrika om att minska utsläppen när det är vi som står för dem? ironi i all dess ära.. alla ska göra lika mycket? känns mer som att de fattiga får betala för våran skit.. För även om jag inte anser mig själv som rik så är jag det i jämförelse med en 21- årig tjej i Nairobi, Etiopien, Kenya.. ja tänk bara..
Lagom till Jul så har P3s musikhjälpen sluta sända.. runt 20 000 döda barn i malaria på 6 dagar. 5, 5 miljoner kronor samlades in. 5 kr kostar en spruta för att bota sjukdomen. Om man nu räknar på det så har man räddat miljoner barn ..
Lagom till jul kommer hoppet tillbaka.. För man kan fortfarane sträva efter en bättre värld, även om det är en utopi?
Är det någon där?
Ännhu en storslagen bok.. som gav mig ännu en tankeställare-
Man kan inte rå för det som händer en. Det som gör en till den man är är hur man tar sig ur de situationer som man lyckats hamna i..
Så jag förlåter och glömmer.. som så många gånger förr... jag blickar framåt och ser ljus i den mörka tunneln.. Ord kan bara såra en om man bryr sig och lägger vikt i dom. Så om jag inte lägger vikt vid det som sagts och som kommer sägas kanske jag inte kommer bli ledsen då?!
När man har slumrat till och någon viskar i ens öra " jag älskar dig" då vet man bara.. djupt inom sig och med varenda cell i sin kropp att det kommer att gå bra.. allt..
och man inser att det faktiskt finns någon där..
Alltid..
Nåväl..
Har kommit tillbaka från en 2-dagars konferens i Varberg. Mycket har gjorts, arbetet går framåt och vi har det bra. Jag ser på tiden vi har framför oss som organisation positivt. Det kommer gå bra. Kan inte bli annat än bra. och jag har en plan. Den skakas om då och då men det är livet. Allt går inte som planerat.
Jag sitter här och tänker. Om livets aviga och räta. kanske borde man börja sticka. kanske det komemr hjälpa en att sätta tankarna på plats och få lugn och ro i själen. För ibland finns där tumult. Som ett argt hav som inte vet vart det ska ta vägen. Ska lägga mig ner och läsa. Om livets aviga och räta..
