"Ja visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer och det som stänger" skriver Karin Boyer i diktsamlingen "För trädets skull" och visst gör det ont tänker jag en dag som den här.. Relaterar till mig själv, til min dag och på samtal som jag haft och inte haft.. just idag..
För något öppnades idag som jag aldrig kunde trott och aldrig vågat to på.. något jag vägrat inse..
Det gör ont att jag växer och förstår vissa ting..
Det gör ont när drömmarnas portar stängs..
Det gör ont när det växer hål fulla av smärta...
Det gör ont när dörren tillbaka slås igen..
Fast självklart gör det ont bara nu.. För
"Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen" .
(Även för ett träd som växer snett)
