zouzouna

Det borde vara enkelt. Det borde komma naturligt. Det borde bara sägas.

Dock känns det som om man skulle falla samman om man gjorde det..
Skyddsnätet skulle bistra och muren skulle bara rasa.
Blottad. Naken. Oskyddad.
Redo för smällen men ändå inte.
Smärtan kommer kännas som ett dödsslag.
Liggandes på marken i fosterställning.
Sakta men säkert tar man sig samman och kommer på benen.
Upp med skyddsnätet igen, bygg upp en ny mur, starkare...
Ensam...

Jag vill inte vara ensam och jag tar chansen. Jag har ingen utgångspunkt, inget att stå på.
Ingen grund egentligen. Jag bara känner. Jag bara mår.
Jag chansar.

Om jag snart ligger på marken så får jag ta det då..