zouzouna

Jag kan ibland bli trött på mig själv.. Tänkte på mitt föregående inlägg..
Jag faller, fosterställning, ensam, blottad, tar sig upp på benen..När började jag tänka på att allt som kan hända kommer sluta till något som nödvändigtvis kommer få mig att få ont?

När slutade jag leva för stunden, le åt allt och säga det ordnar sig? När blev jag den som förväntar sig att allt kommer att gå åt helvete?? När började jag gråta över mjölk som inte ens hällts i glaset?? Galet säger jag bara..
Det kanske började nån gång i gymnasiet, lite i smyg sådär.. Jag kommer inte ihåg ärligt talat...Eller så är jag bara trött på att bli nedtrampad, bli känslomässigt våldtagen och känna att jag lägger tid och kraft å¨sådant som ändå inte leder till något.. Men är det tillräckligt mycket för att jag ska lämna mitt sprudlande, glada, lätta jag och bli en tjej som bara kan gå och förvänta sig det värsta? Som min farmor?? Hemska tanke, nej tack!!!

Jag vill och jag ska tillbaka till mig själv.. till den lätta, glada och roliga.. vadå överanalysera till det värsta?? alltid? varenda gång? Jag brukade ta allt som det kom och tog tag i allt då.. orka lägga energi på att samtala med sig själv och egentligen inte komma fram till något vettigt?? bara saker man kan säga, repliker man kan ge och saker man skulle kunna göra för att få en viss respons.. Usch, konspirationer med ens alter ego känns det som om man gör då.. Greken och Karro konspirerar.. fy fy fy..

Nej .. tillbaka till då man var 17, log åt allt, hånlog åt det värsta och vände ryggen till det onda.. För ärligt talat orkar jag nog inte mer..Orka bry sig vad som händer imorgon.. jag får väl ändå reda på det imorgon?? eller??

// roligt att träffa dig och veta att du hänger här iland.. trodde jag aldrig du.. och som sagt: gamla lik stannar i garderoben.. Iaf tills dom bestämmer sig för att komma och spöka--//