Vi, du och jag
Jag har lagat mat och hon har färgat mitt hår. Vi är rena och fina.
Vi har målat naglarna, druckit vin och nu finns det även kaffe och portvin på bordet.
Hon är allmänt underbar. Hon rär min vän.. Min alldeles egna vän. Speciell är hon..
Söt i sina mjukisbyxor...
Älskar dig gumman..
Skissar...
Som om rummet tystnat och hela världen kräver ett svar. Här och nu. Förlamad. Glad. Nöjd. Förvånad.
Vet ej vad det betyder riktigt men man anar.
"Jag kräver dig tillbaka"
Orden bara ramlar ut. Man blir alldeles varm om hjärtat.
För vi kräver.
Kräver varandra.
Och jag kan inte hjälpa att jag börjar skissa på ett blankt papper..
Jag vill måla igen...
Jag är trött.. Trött på att inte sova ordentligt.. Trött på att folk aldrig kan säga rätt ut vad de tycker.. Trött på fega människor som ska samtala med mig via deras vänner.. Trött på att jag inte kan säga ifrån.. Trött på att jag inte alltid själv kan säga vad jag tycker.. Trött på allt det gråa väder.. Trött på snö, slask och kyla.. Allmänt trött..
Och mitt i all denna trötthet får man en enkel tröst av vänner som bryr sig.. det räcker med ett samtal där en vän frågar om man mår bra.. Eller ett mail där det står "Jag ska försöka ta dig på allvar mitt allt, min glädje och mitt liv är du". Något av det finaste någon sagt till mig.. Ska passa på att säga: Mamma du är underbar..
Jag vill bli glad.. jag behöver sol och värme.. inte bara solstrålarnas värme.. inte bara mammas värme.. inte bara vänners värme.. Allt detta kan räcka gott och väl men ibland vill jag ha värme som en partner kan ge en.. det där lilla extra.. men jag tror att det kommer.. jag har hela livet framför mig, förhoppningsvis.. vill jag tro..
Så jag väntar på sol, grönt gräs, fjärilar, hav, sommarregn, bad, sand mellan tårna, syrener och andra blomor i olika färger.. Färger längtar jag till.. bara det gör att man blir glad..
Så snälla ge mig färger så jag kan måla igen..
Tankar på väg till VFU:n
När det är naket, grått.. när allt går att se, när inget täcker..
Då faller snön som ett plåster på såren, allt på ytan glöms bort och det som kvarstår är det som finns långt inne.
Träden står nakna och helt i sin ensamhet. Det är tyst.
Inget rör sig, tiden bara flyger förbi och man står ensam, naken..
som träden..
I vinterns hjärta, i mörkret som omsluter allt och alla kan man ibland urskilja en känsla utav värme..
Man kan se hur snön smälter bort bara för att visa det gråa..
Värmen försvinner så fort den fått fram deet gråa...
Och där står man.. ensam, naken.. bland allt det fula gråa..
Hjärtan, svett och tårar..
Tillbaka till musiken, dansen och vimmlet utav folk börjar man sakta komma tillbaka till det glada. Kyssar utbytes, leenden ges och vi förlorar oss själva en liten stund. Men i luften hänger frågan som kräver ett svar, och den vill inte vänta. Oväntat att det blir jag som drar den slutligliga linjen. Att än en gång få höra att man är inte värd att bli satt först på listan. Att inte bli prioriterad. För att det är jobbigt. För att det inte finns tid. För att man inte kan vara själva. För att man inte kommer vara fri. För att... ,för att..., för att.. Jag undrar varför man har så svårt att säga "jag vill inte" ? Man sårar ju ändå den andre..
Ett påklistat leende och man yttrar orden: Det är ok, det är lugnt. Mest för att man själv måste få höra sig själv säga det högt. Att sen återgå till muskien, dansen.. det är svårt. Istället börja sökningen av bekräftelse. Nån form av bekräftelse. Att få bli bekräftad som människa, individ och kvinna. Bekräftelsen kom och gick. Tomheten vilar kvar. För just nu spelar det ingen roll vem som bekräftar om det inte är J. För vi tog oss tid, och även om jag inte föll så började jag få vingar. Men det gör inte att få dem avklipta.. Brutalt att det blev jag som fick klippa av dom.
På ett eller annat sätt tycker jag synd om människor som inte vågar lämna sin "frihet" för att vara med en annan människa. Att vara rädd att ta steget ut ärett fängelse. Att fasa inför att bli sårad är som att titta på livet genom galler. Att inte kunna lita på att någon kan ta hand om ens hjärta gör en bara vaksammare. Livet är nu. Vi är här nu. Vi andas nu. Inte imorgon. Nu.
Men det spelar egentligen ingen större roll. Om jag inte är värd hans tid, är han inte värd mina tankar. Om jag inte är värd lite möda, är han inte värd mig. Om han inte tycker jag är värd hans "frihet" då ärhan säkerligen inte värd detta inlägg..
Alla hjärtans dag?! Igen?! Åhh, nej tack!!!
Alla hjärtans dag hälsningar har redan börjat strömma in, men än vet jag ej vad jag ska tycka om denna dag. Jag ska inte vara otacksam eller bitter, jag har då aldrig någonsin bivit bortglömd på en alla hjärtans dag. Jag har fått kort, rosor, brev. ja i 7:an hittade jag tom en ask med ett komplett smycke sett under min bänk (har ännu inte fått reda på´vem det var ifrån).. Så jag har aldrig blivit bortglömd.. om än har jag struntat i denna dag..
Men vad betyder allt detta egentligen? Vad är denna dag?
"En dag man hyllar kärleken", säger någon. En annan tycker "det är mysigt att man får visa hur mycket man tycker om varandra denna dagen, att man tar sig tid för varandra".
Visst, fine men varför just denna dag?!
Jag firade alla hjärtans dag för första och sista gången när jag var 14,5 år gammal. Det var ömsesidigt (att vi gav varandra en present och ett kort) men kärleken var nog från bara en sida. Han gjorde det bara för att han skulle, det tog slut bara några dagar efter det. Efter det har jag inte firat den dagen. Inte för att den blev fel, utan för att jag väntade mig att han skulle visa hur mycket han tyckte om mig på just denna dag, istället för att visa det varje dag!!
Älskar man någon, tycker man om någon, är man kär i någon väntar man inte till alla hjärtans dag för att visa det, eller?? Jag blir gladare om jag får t ex en ros en vanlig dag än den 14:e Februari. För den dagen förväntas han eller hon förklara/ visa sin kärlek.. alla andra dar, då impulsen styr då?? är inte dom viktigare??
Förra året hade jag middag med Hanna, Krille och Birgpoff.. Inget stort, jag fick ett " 4-ever singel trio" kort men det gäller nog ej längre då Hanna och Birgpoff är sambos.. Men.. jag hade en vanlig myskväll.. för att slippa se hjärtan och rosor och kärlek i min ensamhet.. Jag o Linus firade aldrig denna dagen heller.. och vi var då kära i varandra..
Nej tack.. Alla andra får fira den dagen men dra inte i mig i den.. I år ska jag supa bort den, dock tillsammans med människor jag älskar och tycker om, men jag kommer inte fira den.. Jag kommer uttala orden "Jag tycker om dig" men inte pga denna dag.. Jag säger dessa tre ord ändå.. Dem betyder inte mer för att det är just alla hjärtans dag..
Se det så här annars.. Jag ogillar små kort med hjärtan på, rosor biter inte på mig och jag har redan en stor, vit och go nalle som jag kan krama om på nätterna..
Jag gillar en blick full av kärlek, att hålla handen när man gå på stan och att man kommer med choklad till mig när jag är sjuk.. det säger mer än ord och kort..
Visa mig att du älskar mig alla andra dagar.. för gör du det den 14:e Februari är det inte säkert att jag tror dig..
Mitt ---
Men det har hänt en bra sak denna helg.. förutom att jag fått umgås med min älskade vän.. jag vet vart jag har mig..
jag vet hur jag tänker.. och jag tänker inte säga förlåt eller krypa på alla fyra..
Jag kommer inte att bry mig och jag kommer inte att tänka..
Jag kommer bara sätta igång och jobba.. för det kan resultera till något fantastiskt.. något bra för en gångs skull..
Man skulle kunna välja den enkla vägen men att svettas lite för något är nog bara bra..
Jag uppskattar det man får jobba för.. det man får slita för.. sen om det blir bra eller ej.. det vet jag ej..
Som Elytis säger: Det är inte destinationen, ditt Ithaka som är det viktigaste..
Det är vägen dit som gör allting värt det...
Så vad händer egentligen?
Måste man ha orden? Räcker det inte med gärningarna? Måste man ha det säkra först innan man ger sig ut på det osäkra? Kan man inte göra både och? Dem går väl ändå hand i hand.. det osäkra och det säkra.. För framtiden är inte säker medans du vet med säkerhet redan att det som hänt har hänt.. du behöver inte veta varför, men du vet att det har hänt..
Så här står jag och ubdrar... Jag vet vad som hänt, jag vet vad jag vill.. Ska vi sätta stämpel på det?? namnge det som vi båda vet finns där innan vi gör något större?? Namnge det lilla för att invänta det stora?? Hur tänker du?
Jag vill.. frågan är: Vill du??
Inget privat talk snälla!
Fan, helvete, crap.. jag kom just på det och jag gilalr inte idén.. för jag får lov att inte tycka om det.. det vet jag ..
Jag trodde inte du brydde dig, jag trodde det var lugnt emellan oss, jag trodde det var coolt men det är det inte..
Du har ingen aning vilka känslor du väcker hos mig och jag vill helst inte säga det högt eller skriva ner dom..
För det hade bara gjort dig upprörd, som allt annat jag nånsin sagt...
Det är inte ok att du försöker för mycket.. det är inte ok hur cool du än försöker vara..
Hur lugnt du än säger att du är glad över att jag har hittat kärlekenså kan jag inte tro ditt leende..
För jag har då fan ta mig aldrig sagt att jag hittat kärleken.. så jag vet ej om det har framgått här i denna blogg,
eller på facebook eller om folk pratat om det, vilket jag finner osannolikt för vem fan är intresserad av lilla mig och mitt
kärleksliv??
Då jag inte bryr mig om ditt privatliv så snälla sluta bry dig om mitt.. jag blir bara illa till mods..
Jag kan festa med dig, prata med dig, diskutera me dig om allt annat om mitt privatliv.. eller ditt..
Vi kunde inte diskutera sånt så, varför ska vi kunna göra det nu??
Nej, vännen. Vi håller oss till kurslitteratur, gemensamma vänner, gemensamma fyllor elelr minne i värsta fall..
Men privatlivet är inget jag vill prata med dig om.. tyvärr..
